Mitt nya, känsliga, jag

De mörka stunderna har börjat komma tillbaka. Men inte på grund av relationen till mamma. Tvärtom, förutom det helt fantastiska du och jag har så är relationen med din mamma det enda som känns riktigt fint och stabilt nu. Det skakar på jobbet och jag känner plötsligt en ensamhet där som jag inte känt tidigare. Och känslorna är smärtsamt lika de som kom efter separationen. Men som tur är finns deg en viktig skillnad; jag tror att detta blir något bättre i framtiden. Ja, förhoppningsvis väldigt snart.

Du är en vacker, underbar och klok pojke.

Den långa färden

De mörka stunderna dyker nästan inte upp alls längre. Och när de är på väg så har jag lärt mig vara förberedd. Jag tar mig vidare min pojke, jag blir starkare hela tiden. Jag måste ju det.

Men det går inte en dag utan att känslan gör sig påmind med kraft. Alltihop känns så fel. Varför utsätter vi oss för detta när så mycket är så bra? Jag förstår faktiskt inte det och det gör mig ledsen.

Du är en så vacker och klok pojke, vill aldrig vara ifrån dig. Aldrig.

Varför

Jag har precis pussat dig godnatt. Underbar, vacker, klok. I allt kommer det så tydligt till mig att vi gör rätt, jag och mamma, som vänder ut och in på oss för att få till en bra lösning för hur vi bor. Behöver påminna mig om det när det känns som jobbigast med allt det praktiska.

Samtidigt behöver verkligen komma vidare. Mest för att skolvalet närmar sig för dig. Men också för att slippa leva i ovisshet mer.

När vi brottas med hur svårt det är att få ihop hela ekvationen så kommer den gamla vanliga frågan; varför? Jag begriper verkligen inte hur mamma inte kan vilja hitta tillbaka till oss. Vi gör så mycket så oerhört bra och varför skulle då inte känslorna kunna komma tillbaka också? Det känns så slösaktigt att inte försöka. Men tror jag måste fortsätta låta bli att säga något om den känslan. Det skulle inte hjälpa.

Men det kommer bli bra min pojke. Det måste det bli.

Du är ett underverk

Så är det verkligen min pojke, du är fantastisk i varje avseende. Det blir så tydligt nu när varit ifrån varandra. Din påhittighet och glädje är så inspirerande, varje liten underfundighet och uppfinning gör mig alldeles varm. Och när du dessutom är så omtänksam så känner jag en oerhörd stolthet över att ha bidragit till det du är och till hur du hela tiden utvecklas. Du känns väldigt harmonisk nu och det verkar som övergången till längre intervaller i respektive boende har varit av godo. Men säg inte till mamma att jag sagt det.

Sen tänker jag ibland att det finns något otroligt slösaktigt i att mamma och jag bara har ett barn tillsammans. För vi är väldigt bra föräldrar. Både var för sig och tillsammans. Det känns så synd att vi inte ger oss själva chansen att bättre utnyttja det. Men samtidigt är det kanske ngt positivt med att kunna ge dig allt. Fast jag önskar verkligen att jag kommer att kunna ge dig syskon även om det nu blir rätt stor åldersskillnad.

Älskar dig så mycket

Kärt återseende

Det var fantastiskt att se dig idag igen, en hel vecka har gått utan att vi pratat. Du är så stor.

Du och mamma verkar ha haft det fantastiskt och det gläder mig mycket. Och inte bara för din skull, mycket också för mamma som fått möjlighet att koppla av, det behövde hon.

I morgon kommer du hit och jag längtar så, välkommen hem!

Själva meningen

Det pratas mycket syfte nuförtiden, varför finns jag? Mest kanske på jobbet men det går ju inte att skilja från det privata, de hänger tätt ihop.

För mig är det upppenbart att syftet handlar om dig min pojke, att de val och ställningstaganden jag gör har sin utgångspunkt i vad som är bäst för dig. Det betyder inte, som mänga verkar tolka det, att enkom leva för dig. Nej, det handlar om en tydlig ledstjärna och värderingsgrund.

Vi har haft en fantastiskt fin vecka ihop även om vi varit begränsade av att du varit krasslig. Samtidigt har det gjort att vi kommit extra nära varandra och fått möjlighet att umgås. Det är väldigt mysigt och lärorikt.

På fredag åker du och mamma på solsemester en vecka. Jag är väldigt glad att ni kommer iväg, ni kommer att ha det så fint. Och jag tror mamma är den som behöver det allra mest, hon har inte varit iväg så sedan förra sommaren och har känts väldigt stressad det senaste. Jag kan inte tänka mig en bättre medicin än en vecka med dig.

Sedan skulle jag ge vad som helst för möjligheten att följa med. Dela de minnen ni skapar och, mest av allt, säkerställa att ni har det bra varje minut. Nu blir det inte så och jag stället in mig på en jobbig vecka mentalt.

Känslan av slöseri

Min älskade vackre pojke, nu har det gått mer än fyra dygn sedan vi träffades. Och det är tre kvar tills du kommer till mig igen. Inte tills vi träffas hoppas jag, hoppas vi ses redan i eftermiddag. Längtan är obeskrivligt tung och finns där hela tiden, som allra tyngst är den när jag blir smärtsamt påmind om det som inte är.

- Som att mamma fyller år och jag inte är en del av planeringen.
- Som att ni ska åka iväg på semester snart utan mig. Och att jag kanske åker på egen semester någon helt annanstans.
- När jag ser en så kallad kärnfamilj.
- När jag ser en pappa med sitt barn.
- Varje gång jag är i en miljö som vi genom åren upplevt tillsammans.
- När du är hos mamma och det är tyst kring vad ni gör och hur ni mår.
- När svartsjukan kommer krypande. De få gånger den fortfarande gör det.

Pappa tar sig vidare min pojke. Jag måste ju det, det fungerar inte att fortsätta vara så ledsen som jag varit. Men usch vad sakta det går och vad ont det fortsätter att göra varje dag. Jag vet att det inte hjälper alls att göra sig själv till ett offer. Men jag tycker verkligen inte jag har förtjänat den smärtan.

Romantik eller galenskap

Ibland, min pojke, undrar jag vad mamma skulle tänka om hon läste det jag skrivit här. Om hon skulle tycka att jag är fullständigt tokig som fortfarande känner stora känslor för henne och som har så svårt att släppa taget. Eller skulle hon kunna se att det också finns en romantisk sida av saken. Jag vet faktiskt inte, hon är svår att läsa där. Kanske skulle hon mest känna sig pressad och inträngd i ett hörn. Vet hur mycket hon hatar den känslan. Och med den risken i åtanke så skulle jag nog inte vilja att hon läste.
Älskar dig min pojke och saknar dig massor.

Slutar jag någon gång vara ledsen?

Nu har du kommit hem igen min fina pojke. Den här gången har väntan känts längre än på mycket länge, längtan har känts än starkare. Kanske för att jag varit på resa. Kanske för att vi bara sagt god natt en gång och jag inte riktigt vetat vad ni gjort om dagarna.

Vi har haft en väldigt mysig eftermiddag ihop på sjön, i solen, med vänner. Blir så obeskrivligt stolt när du visar omtänksamhet och tar hand om andra barn, tröstar, vägleder. Det är så fint att tårarna är nära.

Nu ligger jag och tittar på dig när du sover. Det kan inte finnas något vackrare. Men det drabbar mig tveklöst. Kontrasten skapar en elak berg-och-dalbana, det vackra på ena sidan, tomheten på andra. Undrar om det någonsin förändras. Undrar om jag någonsin kan känna att det bara är vackert, om känslan av att mamma fattas oss någonsin försvinner.

Från en C-fas till en annan

Jag har varit iväg och rest med jobbet. Det har varit en fin resa på många sätt, en resa inåt. En början på något nytt. Hoppas jag. Jag har visat en styrka och disciplin som jag är stolt över, följt min egen övertygelse.

Samtidigt är det och har varit jobbigt, all tid för reflektion väcker också tankar till liv, jag blir påmind om sakernas tillstånd, att jag inte kan få det jag allra helst vill ha. Det gör ont i hela mig.

Inte blev det lättare av att det blev dumt kvällen innan jag skulle åka. Mamma var obetänksam, en brist på respekt för mina känslor. Det är något av det jag har allra svårast för. Särskilt som hon tidigare på kvällen varit fin och känt in att jag hade det jobbigt. Då blir det obetänksamma ännu mer smärtsamt, ett blottat hjärta är mer sårbart.

Har grubblat mycket i helgen på om jag tycker att det obetänksamma är ok. Och det gör jag nog inte. Särskilt inte när det inte är första gången det händer. Men som alltid så kan jag inte se någon anledning att gå omkring vara sur på mamma eller att hämnas, det kan inte gynna någon av oss.

Älskar dig och längtar så tills vi ses

Det svåra i att vara på efterkälken

Jag har aldrig varit ditt förstahandsval. Inte när det gällt att trösta, komma till ro och somna, åtnjuta förtroende kring hur saker förhåller sig. Tvärtom har mamma alltid gått före. Och inte bara hon, farmor också. Kanske är det så för de flesta pappor och min roll underlättades definitivt inte av den start vi fick. Men icke desto mindre så är det otroligt tungt de gånger du, på olika sätt säger eller uttrycker att det är bättre hos mamma. Då känner jag mig otroligt maktlös. Tycker jag gör allt och lite till och att jag faktiskt gjort väldigt få fel även om det finns många saker jag kunde gjort annorlunda.

Jag hoppas verkligen inte du ser eller märker att jag blir ledsen de gånger de orden kommer.

Nu måste pappa sova. Älskar dig till vansinne.

Mod eller galenskap?

Igår träffades jag och mamma för att prata om allt det där som är svårt att hinna med i vardagen och som inte känns lämpligt när du är med. Det blev inget bra samtal, inte alls faktiskt, det blev upprört och infekterat och jag vet ärligt talat inte om vi kom någonstans alls. I alla fall inte kring de mer praktiska frågorna, vart vi ska bo, hur länge du ska vara hos respektive förälder. Mamma är inne på att vi ska prova hela veckor nu. Det vill inte jag, jag tycker vi ska fortsätta som vi gjort innan. Och så blir det till att börja med. Om det är rätt vet jag inte, det vet ingen av oss. Men jag hoppas verkligen du vet att både jag och mamma verkligen vill göra det som är bäst för dig.

Tyvärr gjorde det komplicerade i dessa frågor, och att jag inte upplevde mamma särskilt engagerad, att jag råkade öppna dörren till den känsla som vuxit sig allt starkare. Och när dörren väl var öppen gick den inte att stänga. Jag bestämde mig för att det var lika bra att fullfölja och dela min känsla fullt ut. Det hade jag ändå tänkt göra så småningom men planen var att hitta ett bättre valt tillfälle. Men nu är det gjort.

Jag vet inte vad som rör sig i mammas huvud. Jag kan bara hoppas att hon lyssnade på mina ord och tar in dem. Mer kan jag inte göra. Och från nu kommer jag att göra allt för att inte dela känslan med henne igen. Det kommer inte vara lätt. Men jag tror det är nödvändigt. Kanske kommer vi att beröra saken igen, kanske inte. Men jag känner i alla fall att jag var skyldig mig själv och dig att inte låtsas som ingenting.

Älskar dig mer än ord

Another day in paradise

Nu är du hos mig igen min fina pojke och det är alldeles underbart. Dessutom har du varit på sånt härligt, varmt och mysigt humör.

Vi har haft en riktigt fin dag ihop alla tre, en sådan som man minns. Inte för vad vi gjorde utan för hur det kändes. Vårt, mitt och mammas, totala fokus på dig. Värmen och respekten oss emellan. Ögonblicken  där vi inser hur mycket vi har gemensamt, tankarna vi båda tänker, då är det fantastiskt det vi har. Vad det nu är.

För mig är det obegripligt om inte mamma ser det jag ser. Men är rädd att hon snarare ser det som att vi kan vara så här bra just för att vi är separerade.  Och då spelar det ju egentligen ingen roll vad jag eller vi gör.

Men oavsett det, är så obeskrivligt tacksam för den här sortens dagar.

I natt jag drömde

Vaknade av en dröm nyss. Får hoppas det är en engångsföreteelse, att jag inte ramlar tillbaka i dålig sömn.

Drömde att jag spelade fotboll, på en välbekant plan för länge sedan. Det var väldigt verkligt. Vet inte varför jag vaknade för det var inte direkt läskigt. Mer välbekant med hur det kändes hemma. Åh vad jag önskar att du ska få känna liknande saker. Kanske på fotbollsplanen, gärna där, kanske någon helt annanstans.

I vaket tillstånd kom det som blivit jobbigt när jag tänker på fotboll. Då kom rädslan över att bli skadad och inte kunna göra mig själv rättvisa som människa. Den känsla jag upplevde när du kom. Den känsla som jag upplever i mångt och mycket gjorde att mamma gled ifrån varandra. Jag kan inte låta bli att känna att jag straffats långt bortom rimliga proportioner. För jag tror verkligen att vi fortsatt hade levt ihop om det inte vore för den där sena kvällen på en fotbollsplan.

På riktigt. Jag skojar inte.

Utan den kvällen hade jag orkat vara så mycket starkare i den tuffa start vi fick som föräldrar. Utan den hade jag orkar vara den trygghet och det stöd för mamma som jag varit, och är, på så många andra arenor.

Tillbaka - Klumpen i magen, gråten i halsen

Igår åkte du till mamma igen. Vi har haft en fantastisk vecka med huset fullt av folk i omgångar. Och framför allt, en massa barn. Blir så tydligt att det är då jag mår som allra bäst, omgiven av människor jag tycker om och med naturliga lekkamrater för dig min fina pojke. Det är så jag vill det ska vara alltid.

Därför blir också tonheten och tystnaden så påtaglig nu när du inte är här, när vännerna åkt hem. Trodde jag lärt mig hantera det. Och lite har jag kanske det, känner igen känslan när den kommer. Men var oförberedd på kraften i hur det slog till nu.

Tror egentligen det handlar om känslan av otillräcklighet. Jag räckte inte till för mamma i relationen och gjorde uppenbart inte tillräckligt för att hon skulle stanna. Inte heller har allt det arbete vi lagt ner och de positiva förändringar vi skapat räckt till för att mamma ska vilja ge oss en chans till. Oss som i dig, mig och mamma.

Det i sin tur har lett fram till den otillräcklighet jag känner nu. Den som går hand i hand med maktlöshet. Jag ville bygga en stor familj, ville att du skulle få syskon i nära ålder, naturliga lekkamrater som kompensation för att varken jag eller mamma har syskon. Jag ville bygga allt det där ihop med mamma. Nu måste jag starta om. Mot min vilja.

Därför känner jag mig ledsen idag.

Din vackra mamma

Du har verkligen den bästa mamma man kan önska sig. Jag är så glad att just hon är din mamma, att vi delar synen på vad som är viktigt att lära dig, hur vi hittar balans och vart olika gränser går. Trots allt jobbigt och att jag nog alltid kommer att känna att separationen var ett misslyckande så är jag väldigt glad för det, att vi hjälper varandra vara de bästa föräldrar vi kan. Jag hopas mamma känner samma sak.

Snygg är hon också, din mamma. Och du har fått hennes fantastiska leende och de smittande glada blå ögonen. Jag tror bestämt vi kommer att få en utmaning sen när du blir äldre och intresserad av sånt;)

Sen är det onekligen en utmaning ibland, hur vi är olika i tempo och beslutsfattande. Enkelt uttryckt så är mamma snabbare och mer för att "göra" medan jag vill tänka och utvärdera mer. Den otakten är svår att hantera och är, tror jag, än idag vår värsta fiende, då och numera bara då riskerar vi att köra i diket. Väldigt synd tycker jag för rätt använt tror jag att vi snarare skulle kunna hjälpa varandra att bli bättre när vi är i ytterligheterna av våra respektive sätt att vara, det skulle kunna bli fantastiskt. Men där har vi sällan lyckats. I stället för att se oss själva utifrån och hjälpa den andre så har vi hamnat i varsin skyttegrav, där mitt sätt är rätt och den andres fel. Den fällan går vi fortsatt i ibland, vi hamnar i en återvändsgränd där vi inte kan mötas.

Jag tänker göra allt jag kan för att vi ska sluta hamna där och trots allt tycker jag vi gjort framsteg.

Älskar dig dig mer än ord min vackre, kloke, charmige, busige och envise pojke.

Semestern, den är skräckblandad

Vill att du ska ha det allra bästa sommarlovet, att du ska komma tillbaka till förskolan med en massa fina och ljusa minnen. Bada, åka båt, träffa kompisar, göra utflykter, hälsa på vänner, få besök. Vill att du ska få allt det där. Samtidigt som jag inte vill att det ska bli för mycket, inte sitta i bilen var och varannan dag, kunna vara på samma ställe och bara njuta av varandra och att vara lediga. Den balansgången är svår tycker jag.

Mest av allt vill jag att du ska få mycket tid när både mamma jag är där. Som idag. Det märks hur mycket du tycker om det. Det förstår jag. Det gör jag med.

I morgon kommer du till mig igen. Då får vi prata om vad vi ska göra i veckan, vad vi vill och vad vi orkar. Älskar dig mer än ord min pojke.

Saknaden

Idag drabbade den mig med full kraft igen, tomheten och tystnaden som kommer när du inte är här. Nu är det en hel vecka tills du kommer till mig igen och bara den vetskapen är tung att hantera. Jag hoppas självklart att vi ses innan dess.

Är samtidigt glad att jag blivit bättre på att se mig själv utifrån när det blir jobbigt, att känna igen signalerna och att se att det är så här det brukar vara, att första kvällen är jobbigast. I det underlättar det väldigt mycket att mamma och jag har en så fin dialog nu och att jag känner att vi kan prata om det mesta. Jag hoppas att hon känner samma sak.

Och i det fina gläder jag mig samtidigt oerhört åt den fina dag vi hade igår. Åt att vi hade hela huset fullt av kompisar och att ni alla lekte ihop så fint. Och åt den fina stunden därefter när vi alla landade i soffan vid en film. Jag såg hur bra du mådde i det. Det gjorde jag med.

Hoppas du och mamma får en härlig vecka ihop.

Färdig med gamla relationer?

Jag får ofta den frågan, om jag är färdig med gamla relationer. Eller egentligen; om jag är färdig med relationen med din mamma. Jag svarar alltid samma sak: Jag kommer aldrig att bli färdig med relationen till min sons mamma. Jag vill inte bli färdig med den. Tvärtom kommer hon alltid att vara en oerhört viktig person för mig och det är i allra högsta grad i mitt intresse att vi har bästa möjliga relation och att hon mår bra. För av det mår du bra min pojke och det är det som betyder mest av allt.

Att förstå och acceptera det är avgörande för människor i min och din omgivning, att kunna lita på mitt omdöme och vara trygg i sig själv. Din mamma är och förblir en av de viktigaste människorna i mitt liv, i det avseendet förändrar separationen eller nya relationer ingenting.

En mer relevant och intressant fråga borde vara: "Är du färdig med dig själv och vem du är?".

Underbar dag

Vilken fantastisk dag vi haft min pojke. Blir alldeles varm i hela kroppen när jag tänker på hur mysigt det måste ha varit för dig att ha båda dina föräldrar närvarande hela eftermiddagen. Särskilt som både jag och mamma också njöt av både sommarvädret och varandras sällskap. Fast mest av allt njöt vi förstås av vår fina, glada, påhittiga och viljestarka pojke.

Sedan är det lite svårt att förstå att du har så svårt att acceptera när det inte blir som du vill och att du inte sällan blir dum i det. Det gör pappa ledsen och besviken även om jag förstår att det måste vara ett uttryck för att du inte riktigt vet vart du ska göra av känslorna. Mamma och jag behöver hitta något sätt att hjälpa dig när det blir så och att hitta konsekvenser som är rimliga, du kan inte alltid få som du vill.

Men jag väljer att fokusera på den fantastiskt fina energin jag fått av både dig och mamma idag.

Tack

En underbar vecka har vi haft tillsammans min fine, store pojke. Sol, bad och glass i mängder, vi har skämt bort oss och haft det precis så bra som vi förtjänar. Du är verkligen fantastisk att resa med, så tålmodig och nöjd med det som är, så nyfiken på världen och livet.

Nu kommer vi hem till vardagen men sommaren och semestern är ju runt hörnet. Då fortsätter vi på den inslagna vägen!

Du har inte pratat alls mycket om mamma sedan vi åkte. Det är skönt, vill ju inte att du ska grubbla eller längta så att det går ut över glädjen att vara iväg och ledig. Tror nog jag tänker på det mer, känslan av att mamma fattas oss finns där fortsatt. Men mindre denna gången, kanske för att tiden gått, kanske för att vi hade sällskap på resan. Är väldigt glad att vi hade det, det blev väldigt lyckat.

Jag hoppas verkligen att du och mamma får möjlighet att komma iväg i höst och jag lovar att göra allt jag kan för att göra det möjligt.

Grattis på din dag min pojke, älskar dig mer än ord.

Hur tudelat allting blivit

Vi ska åka på semester snart min pojke. Det ska bli så mysigt. Tänk all glass vi ska äta, alla sandslott vi ska bygga, hur vi ska bada oss skrynkliga och dansa när vi kommer hem på kvällarna.

Men som alltid nu är det tudelat. För mamma ska inte följa med. Märker hur det lägger sordin för dig. Det gör det för mig med. Och jag vet ju att känslan av att någon fattas oss kommer att komma krypande, paradoxalt nog mer ju bättre vi har det. På samma sätt som den gjorde det i helgen. Gladde mig så åt vilken fantastisk dag ni verkade ha haft. Men samtidigt känslan av att jag saknades på bilderna.

Undrar så om mamma tänker liknande tankar ibland.

Kärleken

Kärleken tänker säkert någon, måste inte den finnas? Nej jag tror ju inte det, inte i varje ögonblick. Däremot måste det finnas en grund att bygga på, en respekt för varandra och ett ömsesidigt ansvar, som föräldrar, för varandra och för den egna utvecklingen. När det finns så är jag övertygad om att kärleken kommer, oavsett om den funnits innan eller inte. Att inte utforska det spåret tycker jag därför är ett hemskt slöseri.

Inget har blivit bättre

Så känner jag ofta, min pojke, att:

- Du måste bära på en ständig längtan efter den ena föräldern, att du 100 % av tiden är utan en förälder.
- Det finns saker hos dig och ditt beteende som tyder på att du inte är så harmonisk som vi vill.
- Jag måste förlika mig med saknaden.
- Jag måste acceptera att inte förstå.
- Mamma inte ser det jag ser. 
- Vi begränsas så av att ha två separata ekonomier i stället för en, så mycket starkare.
- Varje konflikt vi haft senaste året har handlat om rollerna i spåren efter separationen snarare än vår relation.
- Det ständiga pusslandet stjäl så mycket energi från oss båda, energi vi hellre borde lägga på dig och oss själva.
- Samma pusslande gör att det blir ett ständigt kompromissande kring aktiviteter, resor, högtider etc. Nästan alltid med någon förlorare.
- Vi alla får nöja oss med boenden som är ok, inte mer.

Allt detta, i stället för att:
- Du nu kunde haft ett syskon.
- Jag och mamma idag skulle kunna ha en helt unik relation i vår gemensamma syn på föräldraskapet och i den respekt och kommunikation vi nu hittat. Mamma gör mig bättre, och jag henne.
- Vi kunde ha flyttat till ett hus med större trädgård, större lekmöjligheter, större odlingsmöjligheter, vart vi vill.
- Vi kunde ha haft ett fritidshus där vi ständigt hänger på helgerna.
- Vi kunde fortsatt upptäcka världen ihop.

Jag förstår varför mamma valde att lämna, vi hade fastnat i en låsning som skapade mycket frustration. Hos oss båda. Men jag förstår inte varför hon inte ser att all den utveckling som skett efteråt har fört oss så oerhört mycket närmare varandra. Jag förstår inte varför hon inte anser det värt en chans till.

Till så inser jag när jag skriver detta att rubriken inte riktigt är sann. För din och min relation har definitivt blivit bättre sedan mamma flyttade. Vi har väldigt mysigt ihop och det finns något fint i att vi får sätta villkoren för livet när du är hos mig. Men det finns inget som säger att det inte hade kunnat ske ändå.

Beroendet

Tänk min älskade fina pojke att det kan finnas så många trotsiga och utmanande stunder och ändå gå så fort till att jag längtar efter dig när du lämnat. Det har jag aldrig upplevt innan, inte ens varit i närheten av.

Din mamma är fin min pojke. Hon har börjat ge mer av sig själv och som jag hoppats innebär det att vibkomner närmare varandra och får en avsevärt bättre relation. Jag vill ju bara att det ska vara så enkelt och avslappnat som möjligt. Nu visar vi respekt, omtanke och, ibland, värme för varandra.

Nu ska pappa sova. Älskar dig ner än ord och längtar tills du kommer till mig igen.

Underbar dag med underbar pojke

Solen sken på oss idag min pojke, du är fantastisk på alla sätt jag kan tänka mig. Tänk att det kan vara så roligt att umgås med dig. Du säger så många saker som får mig att känna både stolthet och bli imponerad, klokheter och roligheter. Allra mest stolt är jag nog över hur du har förmågan att uppskatta allt vi gör, att du är fullständigt nöjd med en promenad i den vårvita skogen, att du aldrig tjatar eller har bråttom till något.

Och tänk, vi är bara i början.

Helgernas paradox

Jag gläds så mycket åt att du har det fint med mamma, för det vet jag att du har. Jag vet att mamma gör sitt yttersta för att ni ska ha mysigt, att du ska få all den kärlek du förtjänar. Det gör mig varm, är glad att din mamma är din mamma.

Men samtidigt är det smärtsamt. För ju bättre ni har det, desto mer kraftfull tomheten och längtan. Särskilt tydligt blir det på helger och alla dessa högtider. De finns mycket för familjen och det är svårt att inte se all harmoni i min omgivning, höra barn som skrattar och leker. Då slår saknaden mot mig med kraft.

Undrar så om jag någonsin ska kunna vila i att du har det bra utan att det skuggas av att jag inte är där du är.

Din fina mamma

Jag tycker din mamma prioriterar konstigt ibland och att hon gör saker mycket krångligare än vad de behöver vara, inte minst när det gäller kommunikation. Jag tycker det är svårt att hon är så mycket "här och nu" och att hon inte har mer "split-vision". Jag tycker det är synd att hon genom åren inte har sett mina behov mer. Jag tycker det är jobbigt att stress så ofta påverkat och försvårat vår kommunikation. Jag tycker det är synd att hon bokar upp sig så mycket och inte tillåter sig att vara mer spontan.

Men allra mest tycker jag att du har den finaste mamma jag hade kunnat önska. Jag är så glad att aldrig behöva känna någon som helst oro när du är hos henne. Jag vet att du har det bra och att ni både har kul och mysigt. Jag vet också att hon gör allt hon kan för att inte låta de saker som är hennes utmaningar påverka dig. Hon leker, pysslar och busar fast jag vet att hon kan trycka att det är svårt. Jag vet att hon ibland brottas med stressen och humöret, särskilt när du är på ditt mest bestämda och svårbemästrade humör. Hon lyckas inte alltid, det gör ingen. Men de sakerna imponerar på mig. Mycket mer än de delar av föräldraskapet som hon har naturligt som person.

Jag skulle inte vilja att någon annan i hela världen var din mamma.

Dikeskörning

Idag körde mamma och jag i diket. Vi sa båda saker vi inte borde och hamnade i anklagelser och rätt och fel. I stället för att hitta lösningar. Jag blir väldigt ledsen när det händer och vet att mamma blir det med. Trots allt som hänt vill jag bara känna värme och omtanke gentemot mamma, inte besvikelse och irritation som byggs och föder hårda ord, det för inget gott med sig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi snabbt tar oss tillbaka till den fina platsen där vi varit det senaste.

Men min älskade fina pojke, jag vill att du ska veta att den oändliga kärleken till dig är skälet till att vi överhuvudtaget utsätter oss för den sortens samtal, att vi försöker hitta formerna för situationen vi är i nu. Jag är glad att mamma och jag är överens om hur viktigt det är.

Den där tomheten

Vi har haft en fantastisk helg. Du är verkligen underbar att resa med, tycker det mesta är roligt och klagar väldigt sällan. 

Nu är du hos mamma och då kommer tomheten igen. Saknar ditt underbara skratt, det oavbrutna pratandet, alla fiffiga idéer. Och kelandet som kommit det senaste, det saknar jag nog allra mest.

Hade ett mindre bra samtal med mamma ikväll. Tyvärr. Det gör mig väldigt ledsen när vi hamnar på fel plats. Och jag vet att hon känner samma sak.

Älskar dig oändligt min vackra pojke.

En saknad pusselbit

Nu är vi iväg över helgen min fina pojke, som vanligt var du fantastisk på resan. Vi kommer att ha en supermysig helg, det vet jag. Vi kommer att skratta mycket, vara ute i solen och röra på oss mycket, leka med kompisarna.

Ändå går jag fortsatt med en känsla att en del av oss saknas. Det finns en tomhet när inte mamma är med och det är smärtsamt tydligt att den tomheten blir ännu större när vi reser och gör roliga saker, upptäcker livet. Har grubblat mer igen på det senaste tiden. Om mamma funnits kvar vid min sida så hade du kanske syskon idag, vi hade kanske haft en sommarstuga dit vi kunde åka ofta, du hade fått komma iväg på minst en skidresa, vi hade kunnat planera vart vi ska bo, vart du ska gå i skolan, ekonomin hade varit bättre.

I stället är vi i en situation där allt är oklart, där det inte finns någon plan för något alls. Och tiden bara går, varje dag känns som ett slöseri. För jag tror ju fortfarande att vi tre är meningen.

Jag hoppas att du ser att jag gör ALLT jag kan för dig, inget annat är egentligen viktigt.

Älskar dig så mycket

Förväntningar = Besvikelse

Det är så svårt att inte bygga upp förväntningar. Och med förväntningar kommer alltför ofta besvikelse.

Jag får lära mig att leva med att din mamma inte ser det jag ser. Även om det smärtar. Jag får också försöka lära mig att hantera tiden när du inte är här. Även om det ofta känns som en hopplös uppgift. Men jag vet inte om jag kan, eller vill, lära mig att inte ha förväntningar på vilket ansvar vi tar för varandra; känslomässigt, ekonomiskt, ja på alla plan.

För även om vi inte bor ihop längre, och oavsett vad som händer framåt, så kommer vi alltid att vara en familj. Och för mig är det självklart att alltid ta ansvar för alla i en familj, att finnas där villkorslöst när någon i familjen behöver det.

Tiden går så fort

Ibland känns det som du blivit stor så fort. Har legat och lyssnat på dina andetag en stund innan du vaknade nyss. Så mysigt när du kröp intill mig för att kela, oändlig tacksamhet för att jag ligger i min egen säng och inte på hotell som var meningen från början. Dina små betraktelser och klokheter, de är underbara. Du frågade om det var ok att du går ner och fixar frukost till oss. Jag får inte närvara, du vill överraska. Du är fantastisk!

Min stora kärlek

Min pojke, varje sekund med dig är något fantastiskt. Vi vaknade nyss, så skönt att du fått sova gott och länge. Helt obeskrivlig är känslan när du ler mot mig med leendet som innehåller så mycket värme och bus på samma gång. När du lägger armen om mig, vill stanna i det ögonblicket i evig tid, vill aldrig vakna utan dig.

Och du, jag inser också att jag inte heller vill vakna utan din fina mamma, eller att du ska behöva göra det. Det blir allt tydligare för mig att det är så mycket mer än oss som familj jag saknar och längtar efter. De glada ögonen som också du fått. Känslan att vara överens om det mesta som på riktigt betyder något. Ja till och med hur vi gick i otakt, handlingskraften som mötte eftertänksamhet, jag saknar även den även om olikheterna serverade oss många utmaningar. Men ur utmaningarna föddes kraft att förändra, att växa.

Jag tar mig vidare min älskade pojke, pappa blir starkare för varje dag som går. Jag bygger ett nytt liv ihop med dig och du kommer alltid vara den viktigaste pusselbiten i det livet.

Men det smärtar något oerhört att inte få göra den fortsatta resan med mamma vid min sida, att inte vi tre får fortsätta upptäcka världen ihop, som den fina lilla familj jag är övertygad om att vi kan vara.

Den stora saknaden

Jag saknar dig något kopiöst min pojke. Vet att du inte är här när jag vaknar i morgon, vet att det dröjer nästan en vecka tills jag får krama dig igen, tills jag får höra ditt skratt. Men gläds åt att du och mamma får komma iväg och umgås med några av de finaste människor jag mött. Jag gör allt jag kan för att den känslan ska vara dominerande.

Trots allt, bara kärlek

Jag har felat många gånger. Sagt saker jag inte borde ha sagt, gjort saker jag inte borde gjort. Men, kanske ännu mer, låtit bli att säga och göra det jag borde. Ibland för att jag inte förstått men också för att det funnits en kamp, en prestige. Mår dåligt över de många hårda ord som utväxlats, under relationen och efter. Mår dåligt över att vi då inte haft sinnesnärvaro nog att sätta oss över de sakerna.

Samtidigt tycker jag mig ha utvecklats ständigt, blivit bättre, lärt av mina misstag. Inte minst sedan hon lämnade, distans och utrymme för reflektion har skapat många insikter.

Och vi har blivit oändligt mycket bättre. Kommunikationen har blivit mer respektfull och lyhörd, Vi kan styra bort från de potentiella konflikter som våra olikheter föder.

Trots allt som varit, trots alla hårda ord och brist på respekt, känner jag bara kärlek och omtanke.

Den långa väntan, snart över

Det har gått fem dagar sen vi sågs, fem långa och smärtsamma dagar. Vi har pratat i telefon ett par gånger. Men inte träffats.

Jag tycker nog ändå att det, med undantag från första kvällen, har gått lite bättre den här gången. Nyckeln i det har, tror jag, paradoxalt nog har varit att jag fokuserat på dig. Jag har ägnat min kraft åt att förbereda och planera för vad vi ska göra och att röja undan alla måsten som jag inte vill göra när du är här.

Ser fram mysiga fem dagar med dig!

Jul igen

I eftermiddag kommer ljuset tillbaka, då kommer du till mig min älskade pojke. Har saknat dig så mycket. Vi träffades en stund i helgen men annars har det varit fem dagar av ständig saknad. Särskilt i söndags, de mörka tankarna kommer när jag inte har fullt upp på jobbet. Fast jag vet att du har det jättefint hos mamma.

Bestämde mig för att åka iväg en runda, delvis för att skingra tankarna. Var oförberedd på att det faktiskt också skulle vara jobbigt. Åh alla dessa platser där minnena finns och är kopplade till vår lilla familj, till dig och mamma. Tror jag måste igenom det, bygga nya minnen.

Tror överhuvdtaget jag måste göra mer saker som ger hjärnan andrum. För att se sundare på saker, för att komma vidare. Inte för att jag vill, min övertygelse är fortsatt lika stark om vad som är rätt. Men för att jag måste.

Ser så mycket fram emot att du kommer och att göra ännu en underbar helg med dig mitt solsken!

Underbara dagar

Vi har verkligen haft fantastiska dagar min pojke. Vi har varit ute massor i helgen och haft så roligt. Tänk att det kan vara så mysigt att umgås med en fyraåring. De små världarna vi skapar kring saker vi hittar i skogen eller när vi bygger lego, den kreativiteten är underbar. Eller när vi spelar spel och du försöker ta fler kort än du ska, med det där finurliga leendet. Du gillar inte att förlora. Men pappa avslöjar dig gång på gång.

Allra bäst är ögonblicken som bara är våra.

Jag är glad att jag har blivit bättre på att vara i nuet med dig. Tomheten efter mamma kommer över mig ibland men jag har blivit bättre på att ta mig ur det.

Tomheten när du inte är här vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna förlika mig med. Får höra att jag ska uppskatta den egna tiden. Har svårt se att jag kommer att kunna det på riktigt. Lära mig hantera den måste jag ju. Men att uppskatta den är något helt annat.

Räknar minuter

Ni är iväg den här helgen. Är så glad att ni kom iväg. Att ni får skapa minnen kopplade till hennes rötter, inte bara mina. Är glad för varje sådant sammanhang som vi kan ge dig, min älskade pojke.

Glädjen över att ni är iväg är större än sorgen över att jag inte är med. Men den finns, jag längtar så oerhört mycket efter min finurlige och viljestarke pojke. Räknar minuterna tills du kommer igen och inser att nu när helgen är över kommer tiden gå fortare. Snart ses vi igen! Då ska vi leka, mysa, prata och spela. Längtar så!

Fredag, solsken och mörker

Ännu en fredag till ända. En vacker dag på så många sätt. Picknick i solen med den mest underbara pojke man kan önska sig. Trött pojke fick rida på mina axlar. Vi matade djuren i djurparken. 4,5-årig citatmaskin i högform. Spelade spel. Läste bok och berättade saga. De tre magiska orden vi alltid säger till varandra innan du somnar. Som aldrig blir tjatiga. Låg som vanligt kvar en stund och lyssnade på dina andetag.

Därefter. Mörker.

Tankarna på henne kommer krypande. På henne i någon annans armar. Undrar så om jag alls finns kvar i hennes tankar. Jag som människa, inte som pappa. Ibland känns det inte så alls. Men så kommer ögonblicken när vi ser varandra i ögonen, ser på djupet. Då stärks jag i min övertygelse, då vet jag att det är rätt att inte bara släppa som många säger att jag borde göra. Acceptera nuläget ja, men inte släppa, det kan jag inte när känslan är så stark.

Har låtit bli att öppna den dörren det senaste. Det har hjälpt dialogen. Men det betyder inte att tankarna inte finns. Det gör de. Hela tiden.

Bara då är jag hel

Igår kväll fanns det en energi hos mig som varit ovanligt det senaste, tror mig kunna räkna varje gång jag känt så under senaste halvåret på ena handens fingrar. Jag insåg igår att det handlar om när vi är alla tre och både mamma och jag är avslappnade, bara då känner jag mig glad i hela kroppen. När du håller både mammas och mina händer och ler mot oss med de fantastiska blå, busiga ögonen som du fått av din mamma. Bara då är jag fullständigt här och nu.

Självklart får jag också massor av energi när det bara är du och jag. Vi gör så mycket roliga saker och du är underbar i din nyfikenhet på världen, din kreativitet och hur du tycker allt är roligt, samtidigt som du både är empatisk och kärleksfull. Jag lär mig massor av dig och är så stolt och tacksam för att jag får vara din pappa, varje minut är en ynnest.

De dagarna är sorgen hanterbar.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag klarar att njuta fullt ut när det bara är du och jag. Det kan jag inte. Mamma fattas oss och smärtsamt nog blir den känslan starkare ju bättre du och jag har det. Och inget underlättas av att ständigt veta att varje gång du är hos mig, följs av att du inte är det.

Hon är tillbaka

Vi fortsätter att ha en dialog som är mycket mer präglad av ömsesidig respekt. Jag vet också att det fanns ett ögonblick nyligen när jag kände "hon är tillbaka". Inte fysiskt men i att åter visa och ta ansvar för frågor som rör vår underbara pojke, att vara den mamma och människa som jag kommit att älska högt.

Båda dessa saker, var för sig och tillsammans gör mig glad in i själen och gör att de mörka stunderna är färre. Kan jag inte få något annat så hoppas jag i alla fall på att detta består.