Igår åkte du till mamma igen. Vi har haft en fantastisk vecka med huset fullt av folk i omgångar. Och framför allt, en massa barn. Blir så tydligt att det är då jag mår som allra bäst, omgiven av människor jag tycker om och med naturliga lekkamrater för dig min fina pojke. Det är så jag vill det ska vara alltid.
Därför blir också tonheten och tystnaden så påtaglig nu när du inte är här, när vännerna åkt hem. Trodde jag lärt mig hantera det. Och lite har jag kanske det, känner igen känslan när den kommer. Men var oförberedd på kraften i hur det slog till nu.
Tror egentligen det handlar om känslan av otillräcklighet. Jag räckte inte till för mamma i relationen och gjorde uppenbart inte tillräckligt för att hon skulle stanna. Inte heller har allt det arbete vi lagt ner och de positiva förändringar vi skapat räckt till för att mamma ska vilja ge oss en chans till. Oss som i dig, mig och mamma.
Det i sin tur har lett fram till den otillräcklighet jag känner nu. Den som går hand i hand med maktlöshet. Jag ville bygga en stor familj, ville att du skulle få syskon i nära ålder, naturliga lekkamrater som kompensation för att varken jag eller mamma har syskon. Jag ville bygga allt det där ihop med mamma. Nu måste jag starta om. Mot min vilja.
Därför känner jag mig ledsen idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar