Slutar jag någon gång vara ledsen?

Nu har du kommit hem igen min fina pojke. Den här gången har väntan känts längre än på mycket länge, längtan har känts än starkare. Kanske för att jag varit på resa. Kanske för att vi bara sagt god natt en gång och jag inte riktigt vetat vad ni gjort om dagarna.

Vi har haft en väldigt mysig eftermiddag ihop på sjön, i solen, med vänner. Blir så obeskrivligt stolt när du visar omtänksamhet och tar hand om andra barn, tröstar, vägleder. Det är så fint att tårarna är nära.

Nu ligger jag och tittar på dig när du sover. Det kan inte finnas något vackrare. Men det drabbar mig tveklöst. Kontrasten skapar en elak berg-och-dalbana, det vackra på ena sidan, tomheten på andra. Undrar om det någonsin förändras. Undrar om jag någonsin kan känna att det bara är vackert, om känslan av att mamma fattas oss någonsin försvinner.

Från en C-fas till en annan

Jag har varit iväg och rest med jobbet. Det har varit en fin resa på många sätt, en resa inåt. En början på något nytt. Hoppas jag. Jag har visat en styrka och disciplin som jag är stolt över, följt min egen övertygelse.

Samtidigt är det och har varit jobbigt, all tid för reflektion väcker också tankar till liv, jag blir påmind om sakernas tillstånd, att jag inte kan få det jag allra helst vill ha. Det gör ont i hela mig.

Inte blev det lättare av att det blev dumt kvällen innan jag skulle åka. Mamma var obetänksam, en brist på respekt för mina känslor. Det är något av det jag har allra svårast för. Särskilt som hon tidigare på kvällen varit fin och känt in att jag hade det jobbigt. Då blir det obetänksamma ännu mer smärtsamt, ett blottat hjärta är mer sårbart.

Har grubblat mycket i helgen på om jag tycker att det obetänksamma är ok. Och det gör jag nog inte. Särskilt inte när det inte är första gången det händer. Men som alltid så kan jag inte se någon anledning att gå omkring vara sur på mamma eller att hämnas, det kan inte gynna någon av oss.

Älskar dig och längtar så tills vi ses

Det svåra i att vara på efterkälken

Jag har aldrig varit ditt förstahandsval. Inte när det gällt att trösta, komma till ro och somna, åtnjuta förtroende kring hur saker förhåller sig. Tvärtom har mamma alltid gått före. Och inte bara hon, farmor också. Kanske är det så för de flesta pappor och min roll underlättades definitivt inte av den start vi fick. Men icke desto mindre så är det otroligt tungt de gånger du, på olika sätt säger eller uttrycker att det är bättre hos mamma. Då känner jag mig otroligt maktlös. Tycker jag gör allt och lite till och att jag faktiskt gjort väldigt få fel även om det finns många saker jag kunde gjort annorlunda.

Jag hoppas verkligen inte du ser eller märker att jag blir ledsen de gånger de orden kommer.

Nu måste pappa sova. Älskar dig till vansinne.

Mod eller galenskap?

Igår träffades jag och mamma för att prata om allt det där som är svårt att hinna med i vardagen och som inte känns lämpligt när du är med. Det blev inget bra samtal, inte alls faktiskt, det blev upprört och infekterat och jag vet ärligt talat inte om vi kom någonstans alls. I alla fall inte kring de mer praktiska frågorna, vart vi ska bo, hur länge du ska vara hos respektive förälder. Mamma är inne på att vi ska prova hela veckor nu. Det vill inte jag, jag tycker vi ska fortsätta som vi gjort innan. Och så blir det till att börja med. Om det är rätt vet jag inte, det vet ingen av oss. Men jag hoppas verkligen du vet att både jag och mamma verkligen vill göra det som är bäst för dig.

Tyvärr gjorde det komplicerade i dessa frågor, och att jag inte upplevde mamma särskilt engagerad, att jag råkade öppna dörren till den känsla som vuxit sig allt starkare. Och när dörren väl var öppen gick den inte att stänga. Jag bestämde mig för att det var lika bra att fullfölja och dela min känsla fullt ut. Det hade jag ändå tänkt göra så småningom men planen var att hitta ett bättre valt tillfälle. Men nu är det gjort.

Jag vet inte vad som rör sig i mammas huvud. Jag kan bara hoppas att hon lyssnade på mina ord och tar in dem. Mer kan jag inte göra. Och från nu kommer jag att göra allt för att inte dela känslan med henne igen. Det kommer inte vara lätt. Men jag tror det är nödvändigt. Kanske kommer vi att beröra saken igen, kanske inte. Men jag känner i alla fall att jag var skyldig mig själv och dig att inte låtsas som ingenting.

Älskar dig mer än ord

Another day in paradise

Nu är du hos mig igen min fina pojke och det är alldeles underbart. Dessutom har du varit på sånt härligt, varmt och mysigt humör.

Vi har haft en riktigt fin dag ihop alla tre, en sådan som man minns. Inte för vad vi gjorde utan för hur det kändes. Vårt, mitt och mammas, totala fokus på dig. Värmen och respekten oss emellan. Ögonblicken  där vi inser hur mycket vi har gemensamt, tankarna vi båda tänker, då är det fantastiskt det vi har. Vad det nu är.

För mig är det obegripligt om inte mamma ser det jag ser. Men är rädd att hon snarare ser det som att vi kan vara så här bra just för att vi är separerade.  Och då spelar det ju egentligen ingen roll vad jag eller vi gör.

Men oavsett det, är så obeskrivligt tacksam för den här sortens dagar.

I natt jag drömde

Vaknade av en dröm nyss. Får hoppas det är en engångsföreteelse, att jag inte ramlar tillbaka i dålig sömn.

Drömde att jag spelade fotboll, på en välbekant plan för länge sedan. Det var väldigt verkligt. Vet inte varför jag vaknade för det var inte direkt läskigt. Mer välbekant med hur det kändes hemma. Åh vad jag önskar att du ska få känna liknande saker. Kanske på fotbollsplanen, gärna där, kanske någon helt annanstans.

I vaket tillstånd kom det som blivit jobbigt när jag tänker på fotboll. Då kom rädslan över att bli skadad och inte kunna göra mig själv rättvisa som människa. Den känsla jag upplevde när du kom. Den känsla som jag upplever i mångt och mycket gjorde att mamma gled ifrån varandra. Jag kan inte låta bli att känna att jag straffats långt bortom rimliga proportioner. För jag tror verkligen att vi fortsatt hade levt ihop om det inte vore för den där sena kvällen på en fotbollsplan.

På riktigt. Jag skojar inte.

Utan den kvällen hade jag orkat vara så mycket starkare i den tuffa start vi fick som föräldrar. Utan den hade jag orkar vara den trygghet och det stöd för mamma som jag varit, och är, på så många andra arenor.