Är så tacksam att vi hittat fram till en bättre och mer respektfull dialog och att vi som en konsekvens lyckats skapa förutsättningar för en fin jul för oss alla tre. I det har vi båda bidragit och jag är väldigt tacksam för att hon så tydligt ansträngt sig för att göra det bra. Det har hjälpt de gånger jag inte riktigt lyckats behärska mig i att ventilera mina känslor kring helheten. Men jag hoppas hon ser att jag gjort stora framsteg, att jag verkligen försöker men inte alltid lyckats.
Jag lever med känslan att ha blivit "fråntagen" mitt barn på halvtid och att älska en kvinna som inte älskar mig. Dessutom lever jag med panik över att kanske inte kunna ge min älskade son något syskon och känslan av att vi svikit honom och att jag i allra högsta grad bidragit i detta även om det var hon som lämnade.
Kanske är det då förståeligt att jag inte alltid orkar vara stark?
Jag är oerhört glad att julen blivit något fint och att vi flera gånger umgåtts och haft mysiga stunder. Men i det är jag samtidigt rädd för vad som kommer efter, när vardagen åter infinner sig. Snälla, låt oss då hjälpas åt att inte trilla tillbaka ner i avgrunden.
