Fredag, solsken och mörker

Ännu en fredag till ända. En vacker dag på så många sätt. Picknick i solen med den mest underbara pojke man kan önska sig. Trött pojke fick rida på mina axlar. Vi matade djuren i djurparken. 4,5-årig citatmaskin i högform. Spelade spel. Läste bok och berättade saga. De tre magiska orden vi alltid säger till varandra innan du somnar. Som aldrig blir tjatiga. Låg som vanligt kvar en stund och lyssnade på dina andetag.

Därefter. Mörker.

Tankarna på henne kommer krypande. På henne i någon annans armar. Undrar så om jag alls finns kvar i hennes tankar. Jag som människa, inte som pappa. Ibland känns det inte så alls. Men så kommer ögonblicken när vi ser varandra i ögonen, ser på djupet. Då stärks jag i min övertygelse, då vet jag att det är rätt att inte bara släppa som många säger att jag borde göra. Acceptera nuläget ja, men inte släppa, det kan jag inte när känslan är så stark.

Har låtit bli att öppna den dörren det senaste. Det har hjälpt dialogen. Men det betyder inte att tankarna inte finns. Det gör de. Hela tiden.

Bara då är jag hel

Igår kväll fanns det en energi hos mig som varit ovanligt det senaste, tror mig kunna räkna varje gång jag känt så under senaste halvåret på ena handens fingrar. Jag insåg igår att det handlar om när vi är alla tre och både mamma och jag är avslappnade, bara då känner jag mig glad i hela kroppen. När du håller både mammas och mina händer och ler mot oss med de fantastiska blå, busiga ögonen som du fått av din mamma. Bara då är jag fullständigt här och nu.

Självklart får jag också massor av energi när det bara är du och jag. Vi gör så mycket roliga saker och du är underbar i din nyfikenhet på världen, din kreativitet och hur du tycker allt är roligt, samtidigt som du både är empatisk och kärleksfull. Jag lär mig massor av dig och är så stolt och tacksam för att jag får vara din pappa, varje minut är en ynnest.

De dagarna är sorgen hanterbar.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag klarar att njuta fullt ut när det bara är du och jag. Det kan jag inte. Mamma fattas oss och smärtsamt nog blir den känslan starkare ju bättre du och jag har det. Och inget underlättas av att ständigt veta att varje gång du är hos mig, följs av att du inte är det.

Hon är tillbaka

Vi fortsätter att ha en dialog som är mycket mer präglad av ömsesidig respekt. Jag vet också att det fanns ett ögonblick nyligen när jag kände "hon är tillbaka". Inte fysiskt men i att åter visa och ta ansvar för frågor som rör vår underbara pojke, att vara den mamma och människa som jag kommit att älska högt.

Båda dessa saker, var för sig och tillsammans gör mig glad in i själen och gör att de mörka stunderna är färre. Kan jag inte få något annat så hoppas jag i alla fall på att detta består.