Det är så svårt att inte bygga upp förväntningar. Och med förväntningar kommer alltför ofta besvikelse.
Jag får lära mig att leva med att din mamma inte ser det jag ser. Även om det smärtar. Jag får också försöka lära mig att hantera tiden när du inte är här. Även om det ofta känns som en hopplös uppgift. Men jag vet inte om jag kan, eller vill, lära mig att inte ha förväntningar på vilket ansvar vi tar för varandra; känslomässigt, ekonomiskt, ja på alla plan.
För även om vi inte bor ihop längre, och oavsett vad som händer framåt, så kommer vi alltid att vara en familj. Och för mig är det självklart att alltid ta ansvar för alla i en familj, att finnas där villkorslöst när någon i familjen behöver det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar