Min pojke, varje sekund med dig är något fantastiskt. Vi vaknade nyss, så skönt att du fått sova gott och länge. Helt obeskrivlig är känslan när du ler mot mig med leendet som innehåller så mycket värme och bus på samma gång. När du lägger armen om mig, vill stanna i det ögonblicket i evig tid, vill aldrig vakna utan dig.
Och du, jag inser också att jag inte heller vill vakna utan din fina mamma, eller att du ska behöva göra det. Det blir allt tydligare för mig att det är så mycket mer än oss som familj jag saknar och längtar efter. De glada ögonen som också du fått. Känslan att vara överens om det mesta som på riktigt betyder något. Ja till och med hur vi gick i otakt, handlingskraften som mötte eftertänksamhet, jag saknar även den även om olikheterna serverade oss många utmaningar. Men ur utmaningarna föddes kraft att förändra, att växa.
Jag tar mig vidare min älskade pojke, pappa blir starkare för varje dag som går. Jag bygger ett nytt liv ihop med dig och du kommer alltid vara den viktigaste pusselbiten i det livet.
Men det smärtar något oerhört att inte få göra den fortsatta resan med mamma vid min sida, att inte vi tre får fortsätta upptäcka världen ihop, som den fina lilla familj jag är övertygad om att vi kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar