Nu är du hos mig igen min fina pojke och det är alldeles underbart. Dessutom har du varit på sånt härligt, varmt och mysigt humör.
Vi har haft en riktigt fin dag ihop alla tre, en sådan som man minns. Inte för vad vi gjorde utan för hur det kändes. Vårt, mitt och mammas, totala fokus på dig. Värmen och respekten oss emellan. Ögonblicken där vi inser hur mycket vi har gemensamt, tankarna vi båda tänker, då är det fantastiskt det vi har. Vad det nu är.
För mig är det obegripligt om inte mamma ser det jag ser. Men är rädd att hon snarare ser det som att vi kan vara så här bra just för att vi är separerade. Och då spelar det ju egentligen ingen roll vad jag eller vi gör.
Men oavsett det, är så obeskrivligt tacksam för den här sortens dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar