Din fina mamma

Jag tycker din mamma prioriterar konstigt ibland och att hon gör saker mycket krångligare än vad de behöver vara, inte minst när det gäller kommunikation. Jag tycker det är svårt att hon är så mycket "här och nu" och att hon inte har mer "split-vision". Jag tycker det är synd att hon genom åren inte har sett mina behov mer. Jag tycker det är jobbigt att stress så ofta påverkat och försvårat vår kommunikation. Jag tycker det är synd att hon bokar upp sig så mycket och inte tillåter sig att vara mer spontan.

Men allra mest tycker jag att du har den finaste mamma jag hade kunnat önska. Jag är så glad att aldrig behöva känna någon som helst oro när du är hos henne. Jag vet att du har det bra och att ni både har kul och mysigt. Jag vet också att hon gör allt hon kan för att inte låta de saker som är hennes utmaningar påverka dig. Hon leker, pysslar och busar fast jag vet att hon kan trycka att det är svårt. Jag vet att hon ibland brottas med stressen och humöret, särskilt när du är på ditt mest bestämda och svårbemästrade humör. Hon lyckas inte alltid, det gör ingen. Men de sakerna imponerar på mig. Mycket mer än de delar av föräldraskapet som hon har naturligt som person.

Jag skulle inte vilja att någon annan i hela världen var din mamma.

Dikeskörning

Idag körde mamma och jag i diket. Vi sa båda saker vi inte borde och hamnade i anklagelser och rätt och fel. I stället för att hitta lösningar. Jag blir väldigt ledsen när det händer och vet att mamma blir det med. Trots allt som hänt vill jag bara känna värme och omtanke gentemot mamma, inte besvikelse och irritation som byggs och föder hårda ord, det för inget gott med sig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi snabbt tar oss tillbaka till den fina platsen där vi varit det senaste.

Men min älskade fina pojke, jag vill att du ska veta att den oändliga kärleken till dig är skälet till att vi överhuvudtaget utsätter oss för den sortens samtal, att vi försöker hitta formerna för situationen vi är i nu. Jag är glad att mamma och jag är överens om hur viktigt det är.

Den där tomheten

Vi har haft en fantastisk helg. Du är verkligen underbar att resa med, tycker det mesta är roligt och klagar väldigt sällan. 

Nu är du hos mamma och då kommer tomheten igen. Saknar ditt underbara skratt, det oavbrutna pratandet, alla fiffiga idéer. Och kelandet som kommit det senaste, det saknar jag nog allra mest.

Hade ett mindre bra samtal med mamma ikväll. Tyvärr. Det gör mig väldigt ledsen när vi hamnar på fel plats. Och jag vet att hon känner samma sak.

Älskar dig oändligt min vackra pojke.

En saknad pusselbit

Nu är vi iväg över helgen min fina pojke, som vanligt var du fantastisk på resan. Vi kommer att ha en supermysig helg, det vet jag. Vi kommer att skratta mycket, vara ute i solen och röra på oss mycket, leka med kompisarna.

Ändå går jag fortsatt med en känsla att en del av oss saknas. Det finns en tomhet när inte mamma är med och det är smärtsamt tydligt att den tomheten blir ännu större när vi reser och gör roliga saker, upptäcker livet. Har grubblat mer igen på det senaste tiden. Om mamma funnits kvar vid min sida så hade du kanske syskon idag, vi hade kanske haft en sommarstuga dit vi kunde åka ofta, du hade fått komma iväg på minst en skidresa, vi hade kunnat planera vart vi ska bo, vart du ska gå i skolan, ekonomin hade varit bättre.

I stället är vi i en situation där allt är oklart, där det inte finns någon plan för något alls. Och tiden bara går, varje dag känns som ett slöseri. För jag tror ju fortfarande att vi tre är meningen.

Jag hoppas att du ser att jag gör ALLT jag kan för dig, inget annat är egentligen viktigt.

Älskar dig så mycket

Förväntningar = Besvikelse

Det är så svårt att inte bygga upp förväntningar. Och med förväntningar kommer alltför ofta besvikelse.

Jag får lära mig att leva med att din mamma inte ser det jag ser. Även om det smärtar. Jag får också försöka lära mig att hantera tiden när du inte är här. Även om det ofta känns som en hopplös uppgift. Men jag vet inte om jag kan, eller vill, lära mig att inte ha förväntningar på vilket ansvar vi tar för varandra; känslomässigt, ekonomiskt, ja på alla plan.

För även om vi inte bor ihop längre, och oavsett vad som händer framåt, så kommer vi alltid att vara en familj. Och för mig är det självklart att alltid ta ansvar för alla i en familj, att finnas där villkorslöst när någon i familjen behöver det.