Nu har du kommit hem igen min fina pojke. Den här gången har väntan känts längre än på mycket länge, längtan har känts än starkare. Kanske för att jag varit på resa. Kanske för att vi bara sagt god natt en gång och jag inte riktigt vetat vad ni gjort om dagarna.
Vi har haft en väldigt mysig eftermiddag ihop på sjön, i solen, med vänner. Blir så obeskrivligt stolt när du visar omtänksamhet och tar hand om andra barn, tröstar, vägleder. Det är så fint att tårarna är nära.
Nu ligger jag och tittar på dig när du sover. Det kan inte finnas något vackrare. Men det drabbar mig tveklöst. Kontrasten skapar en elak berg-och-dalbana, det vackra på ena sidan, tomheten på andra. Undrar om det någonsin förändras. Undrar om jag någonsin kan känna att det bara är vackert, om känslan av att mamma fattas oss någonsin försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar