Så har det gått två dygn sedan vi träffades min älskade fina pojke. Varje minut är en plåga, jag undrar så vad du har för dig och hur du mår. Är glad för att din mamma har blivit lite bättre på att dela med sig och skapa en närvaro även om jag inte är hos dig. Men det räcker inte, jag vill höra ditt fantastiska skratt, leka och mysa. Det går inte på distans.
Ett helt dygn till måste jag härda ut att inte träffa dig, först då kommer jag att känna mig i närheten av hel igen.
Jag har så svårt att förhålla mig till att din mamma inte förefaller känna något överhuvudtaget. Även om jag självklart förstår att hon måste göra det, att det snarare handlar om att hon inte vill dela känslorna med mig. Varför förstår jag däremot inte, vad är hon rädd för? Att skapa förhoppningar? Att själv börja tvivla? Att själv trilla ner i avgrunden jag försöker ta mig upp ur?
Ibland spricker fasaden. De få gångerna har jag känt att hon är närvarande även känslomässigt. Det paradoxala är att då, bara då, har vi på riktigt kommit någon vart, börjat bygga en plattform för vår dialog och fortsatta relation. Av det skälet har jag så oerhört svårt att förstå varför vi inte oftare, tillsammans, söker oss till den platsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar