04.55

Klockan var 0440 när jag vaknade. Har en smällande huvudvärk, hjärtklappning och är rädd för att inte orka vara mitt bästa jag med dig i morgon.

Förra sommaren var vi på semester. Innan dess hade vi firat midsommar med de finaste. Båda delarna är väldigt fina och harmoniska minnen. Hon skrev till mig att hon då inte fattat sitt beslut.

Jag klarar inte se att något alls blivit bättre sedan dess. Tvärtom. Vi sover båda skitdåligt och kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Varje situation som normalt är något trevligt blir i stället en påminnelse om hur livet borde ha varit. Vi har en dialog som är närmast bipolär, jag upplever det som att gå runt med ett bombbälte, det kan smälla när som helst. Det känns så onödigt.

Jag klarar inte heller av att se vilken del av det liv hon vill leva som hon inte kan ha ihop med mig.

I allt detta är jag allra mest ledsen och orolig över dig min pojke. Att du tvingas vara utan en av oss ständigt. I att du inte får några syskon. I alla fall inga i nära ålder eller med samma historia. Oroar mig också över det på längre sikt när vi blir gamla, något hon klokt fick mig att se en gång i tiden.

Snälla hjälp mig förstå så vi kan hitta en dialog som inte hela tiden balanserar på en tunn linje. Snälla hjälp mig att inte trilla ner i avgrunden igen. Snälla se att det inte bara är min kommunikation som förändrats sedan några månader.