Tror det var hon som använde det ordet för att beskriva min känsla.
Minns väl när vi första gången pratade om att föreviga vår relation, vi satt i soffan i lägenheten. Tror kanske det var när vi bestämde det namn som vi sedan var överens om inte fångade vår pojkes väsen. Minns hur jag menade att det finns något fint i att kunna ge allt till ett enda barn, alla ekonomiska förutsättningar och all trygghet. Men framför allt all kärlek.
Minns också hur hon öppnade mina ögon för en annan sida av att ha syskon. Hur syskon kan bli en trygghet när föräldrarna blir gamla och så småningom inte längre finns. Att det finns någon som delar samma historik och minnen, och som står vid ens sida i allt jobbigt.
Där och då föddes min övertygelse att jag vill ha fler än ett barn. Den har bara vuxit sig starkare sedan du föddes. Precis som viljan att vara en kärnfamilj, att skapa det varken hon eller jag har haft, att två närvarande och kärleksfulla föräldrar är något fantastiskt värt att vända ut och in på sig själv för.
Nu finns inget av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar